Charlie Andreasson

Kriget i Gaza har nu pågått i en och en halv månad. Antal dödade i detta till synes urskillningslösa våld börjar närma sig 20 000 om det inte redan har passerats, till det allt annat som har förstörts och allt lidande det för med sig. Men är det helt korrekt att påstå att allt det här började den 7:e oktober när Hamas bröt sig ut ur den lilla kustenklaven, kidnappade ett stort antal människor och med över tusen människors död till följd? Jag vill påstå att det inte är det. Ännu en milstolpe i den kedja av våld sedan Nakba 1948, fördrivningen av över 700 000 palestinier, då en majoritet av befolkningen, från det land de levat och brukat sedan generationer, är en mer riktig analys.

Den här texten skall jag dock inte ägna åt palestiniernas allt mer krympande livsrum, den kvävande och illegala blockaden av Gaza, av bosättarvåldet på det av Israel ockuperade Västbanken eller den apartheidpolitik Israel öppet, men inför omvärlden förnekande, bedriver, just det som allt fler inte längre kan förneka ligger bakom dagen situation. Låt mig i stället ägna mina funderingar på framtiden, på vad det här kriget kan leda till. Från officiellt håll heter det att det är ett krig mot det terrorklassade Hamas, och att Israel inte kommer lägga ner vapnen förrän gisslan är fritagen och Hamas är utrotat. Jag skall inte hänga upp mig på det fruktansvärda i ordet ´utrota´, utan fortsätta mitt tankeresonemang och ifrågasätta om Israels ledning verkligen kommer att stanna där. Ty det finns mycket som talar för att så inte kommer bli fallet.

Uppgifter har redan läckt ut, förmodligen medvetet, om att aktörer inom Israels regering vill fördriva palestinierna, och då kan vi med rätta förmoda alla palestinier idag bosatta i Gaza, ut i den egyptiska Sinaiöknen, alternativt att omvärldens länder bör ta emot dessa dryga två miljoner människor eller till och med kasta ut dem i havet på små båtar där de bäst själva får söka sig en fristat på annat håll. Detta kan givetvis uppfattas som endast hot och ett medel för att bedriva påtryckningar på såväl Hamas som på omvärlden. Men är det verkligen endast tomma hot? Som bekant kämpar israels premiärminister Benjamin Netanyahu för sin politiska överlevnad, och att Hamas överrumplande lyckats kidnappa ett stort antal israeler har inte varit till hans favör för att uttrycka det milt. Han är därför i akut behov av att visa resultat såväl inom den högerextrema koalitionsregering han styr som hos den hämndlystna civilbefolkningen. Att fullständigt slå ut Hamas, och Islamic Jihad när de ändå håller på, skulle givetvis vara en vinst han skulle kunna visa upp. Men frågan är om det skulle vara tillräckligt för att stilla de rop som kräver hans avgång. Att helt rensa Gaza på för Israel ovälkomna palestinier och återkolonisera enklaven skulle däremot det, och det för lång tid framöver. Och politiska och diplomatiska steg för att nå dithän har redan tagits. Det är endast motvilligt som Israel låtit en rännil av all den humanitära hjälp som krävs nå in i Gaza, historiska lämningar har medvetet pulveriserats av bomber för att radera ut allt som visar på en annan historia än den Israel önskar, men framför allt krävdes FN:s generalsekreterare António Guterres avgång så snart han andades om en tvåstatslösning. En sådan lösning får helt enkelt inte nämnas, än mindre debatteras, trots att det är just detta som omvärlden, till läpparnas bekännelse skall nämnas, har krävt sedan staten Israels bildande 1948. Och detta kan också vara anledningen till att kriget fortsätter i oförminskad styrka trots omvärldens vädjan om ett eldupphör, just för att hinna genomföra så mycket som möjligt av den här troliga agendan innan det blir politiskt ohållbart att fortsätta om även deras bundsförvant USA sätter ner foten. För det är precis detta som kan få ett stopp på ohyggligheterna, och även förhindra en andra Nakba, att omvärldens läpparnas bekännelser övergår till resoluta krav med kännbara politiska och ekonomiska sanktioner. För att hänvisa till Folkrätten och Genèvekonventioner kommer inte stoppa Israel. Det har aldrig hindrat dem förut från att bedriva sin folkrättsvidriga ockupationspolitik, just det som har lett from till dagens situation.

Ryssland invaderar Ukraina. EU och USA inför sanktioner. Ryskt bankväsende utestängs från internationells samarbete. Kina visar förståelse för Rysslands agerande. Vad är det som sker i världen?

Först. Det här är ingen försvarstext. Det är ett försök att förklara skeendena och vad allt det här kan leda till. Och för att förstå behöver vi se strukturerna.

Vi lever sedan det kalla kriget upphörde och Sovjetunionens kollaps i en unilateral (unipolär) världsordning. Politisk, ekonomisk såväl som militär. Den ordningen har framför allt gagnat USA självt, låt oss vara klara över det, även om stora delar av övriga världen tvivelsutan har kunnat njuta av frukterna av denna ordning. Fram till dess var det en bilateral (bipolär) världsordning där väst stod mot öst. Den perioden varade från det att andra världskriget tog slut fram till just nämnda kollapsen av Sovjet. Tiden mellan de båda världskrigen kallas för mellankrigstid. Låt oss bortse från den för ögonblicket. Före första världskriget levde vi i en plurilateral världsordning där det var fem (!) dominanta aktörer, vilka var England, Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska riket. Denna världsordning upphörde med skottet i Sarajevo och det första världskriget. Så vad har denna historielektion med sakernas tillstånd att göra nu? Jag kommer till det.

Under kalla kriget, då det rådde en bilateral (bipolär) världsordning, verkade USA enligt en doktrin som gick ut på att skärma in eller ringa in östblocket (Warszawapakten). Tänk dig en världskarta och hur länder runt Sovjet i en allt mer tätnande cirkel inlemmades i Nato. Båda pakter uppfattades givetvis som ett hot av den andra, och båda sidor gjorde vad de kunde för att undanröja detta hot. Där upprättades en balans, en terrorbalans. Nu finns som bekant inte längre någon Warszawapakt, men den västerliga försvarsalliansen Nato finns kvar. Och det gör också Ryssland. När nu Ukraina, en gång en mycket betydelserik medlem av Sovjetunionen, uttrycker en vilja att bli upptagen som Natomedlem kan inte detta uppfattas som något annat än ett hot ur Rysslands synvinkel och en fortsättning på USAs politik att flytta fram västs gränser. Se på kartan igen och hur strategiskt viktig Ukraina är för Rysslands möjligheter att ha en säker tillgång till den ockuperade (!) Krim-halvön och Svarta havet. Och hur stort hot det skulle upplevas för Ryssland om där istället utstationeras Natoförband med avancerade vapen riktade mot Ryssland. Jämför detta med att Kanada eller Mexiko skulle ha uttryckt en vilja att ingå i Warszawapakten under det kalla kriget.

Låt oss spekulera lite. Om den folkrättsvidriga militära invasionen blir lyckosam ur Kremls synvinkel, oavsett om målet är att helt eller delvis inta Ukraina eller omvandla det till en lydstat, kommer det få betydelser på andra håll i världen. Och på hur omvärlden kommer att reagera på denna aggression naturligtvis. Det jag närmast tänker på är Litauen. Fram med kartan igen. Litauen har oturen att ligga i vägen mellan Ryssland och Kaliningrad och därmed Rysslands tillgång till Östersjön. Detta under förutsättning att Belarus tyr sig till den Ryska fållan. Om inte ligger även Lettland pyrt till. Och för att fortsätta spekulationerna, om vi, Sverige, gör misstaget att önska bli fullvärdiga medlemmar i Nato ligger inte bara Finland pyrt till utan även Gotland, denna strategiska plats i Östersjön. Sverige och världen kan inte ha mer att vinna än att vi fortsätter med det som har gagnat oss så väl i historien, att förbli alliansfria.

Nu, för att knyta ihop det hela. Där finns en aktör till i detta spel. Kina. Att Kina vill inlemma Taiwan i fastlandskina är ingen hemlighet och de följer noga vad som sker med Ukraina just nu och vad kostnaderna för denna operation blir för Ryssland. Och vad vi ser är att den världspolitiska kartan är på väg att ritas om. Att vi mycket väl kan stå inför slutet på den världsordning vi levt i sedan Sovjetunionens kollaps och att vi kommer att återgå till en nygammal sådan, en plurilateral sådan, med tre aktörer, nämligen Väst (USA), ett låtsatsdemokratiskt Ryssland och ett uttalat odemokratiskt Kina. I en sådan värld, där Folkrätten får stå tillbaka för geopolitiska intressen om så bara tills en ny balans har upprättats, är det än viktigare för oss att vara alliansfri. Det är bara att se på kartan för att förstå varför.

Jag är tillbaka, tillbaka till sjöräddningsorganisationen SOS Mediterranee som jag lämnade för över ett år sedan fast till deras nya fartyg, det norskflaggade supplyfartyget Ocean Viking. Tillbaka till långa dagar av förberedelser och övningar för att borsta av dammet och förbereda oss för vad som komma skall, för att svetsa samman alla lagdelar i detta räddningsmaskineri. Övningar med våra RHIB-båtar för alla möjliga olika scenarier som har inträffat tidigare och som kommer att ske igen, med crowd control, övningar tillsammans med Läkare Utan Gränser med hjärt- och lungräddning, med första hjälpen, med att identifiera psykologiska stressymptom. Och det går fort framåt, allt är bekant. Tyngden i armarna och svedan i ögonen efter timmar av spanande genom kikaren, känslan av att finna en överfylld gummibåt med flyende människor, lättnaden av att båten ännu är intakt och vårt försiktiga närmande, redo med flytvästar med vissheten att lugnet snabbt kan förvandlas till kaos och död. De undsattas historier, deras levnadsöden, ärren de bär av tortyr och krig, tacksamheten de uttrycker. Till och med den karakteristiska lukten och bensinångorna är bekanta. Ändå är allt annorlunda.

   Från att ha varit ett välkommet bidrag till att fylla hålrummet av räddningsenheter i Medelhavet och hyllade för vår professionalism har vi blivit spetälska. Stater försöker aktivt sätta krokben för våra operationer, förvägra oss möjligheter att bunkra och stänga sina hamnar för oss och de nödställda vi för med oss. Politiska ledare som med lögner och rädsla eldar på sina folks stämningar av avsky mot oss. Nationella räddningsorgan som inte längre delar med sig av information som kan innebära skillnaden mellan liv och död och därigenom försäkra sig om att det inte ens finns några vittnen till tragedin som utspelar sig bland Medelhavets vågor. Men den största förändringen har skett inom mig själv.

   Det är nu jag som söker en tillflyktsort och jag gör det till priset av fast arbete, till en framtida pension, till ett normalt fungerande socialt liv. Bort från ett samhälle allt mer genomsyrat av rasism, från xenofobi, från ett svart-vitt tänkande präglat av rädsla och distanserat från logik, rationalitet, humanitet och värdighet. Bort från märkliga påståenden om oss och om mig själv.

Om vi bara släpper iland dem vi räddar någonstans utan någons kännedom? Tänk efter nu, du är sjökapten, tror du verkligen det är möjligt för oss att obemärkt smyga in i någon hamn med släckta lanternor, släppa iland dem vi undsatt och sedan smyga ut igen?

Och plötsligt får jag stå till svars för allt möjligt.

Nej, jag har aldrig släppt ut någon mink. Jaså, jag ser ut som en sådan som släpper ut minkar. Israel-Palestina? Nej, de har inte kastat sten på varandra sedan Jesus gick i sandaler. Konflikten? En nation ockuperar den andre nationens territorium i strid med internationell rätt medan den andre gör motstånd mot ockupationen, helt i enlighet med internationell rätt. Nej, jag försvarar inte våld.

Och jag ser i ögonen att orden ockupation och internationell rätt saknar all betydelse, känner av det överlägsna flinet att mina försäkringar om att vi endast i samarbete med berörda myndigheter går i hamn och att alla dem vi undsatt tas om hand av samma myndigheter misstros. Och jag tystnar. Jag tar inte längre debatten fast jag borde, inte ens med erfarna och intelligenta varelser, förstår inte denna rädsla som gör att dessa människor utan tillstymmelse till reflektion endast gör sig mottagliga för påståenden som bekräftar deras farhågor.

   Jag räddar människor undan flykt från krig, från terror, från globala orättvisor och som fått sina mänskliga rättigheter förnekade tillsammans med dessa vackra själar jag har runt mig ombord Ocean Viking, mina arbetskamrater, men delar inte längre med mig av erfarenheterna till människor utanför denna min fristad. Hur kritiska räddningsoperationerna än kan vara är det just detta som är det svåraste, att berätta om dem, att få människor att förstå. Jag har tystnat.

Drivkraften i den nya yttersta högern, den så kallades alternative right, i Europa såväl som i USA är sprungna ur samma ideologi som sionismen. Rygga inte tillbaka inför påståendet utan begrunda det. Jag påstår inte att de främlingsfientliga krafterna, fascismen och nazismen, som visar sina fula trynen skulle vara det samma som sionism, det är att göra sig skyldig till en mycket grov förenkling, men i just ett avseende är det som en blåkopia. Dess bestämda uppfattning att folkslag skall skiljas geografiskt åt och dess öppna hat mot dels de individer som inte hyser samma uppfattning och dels mot de människor som vågar trotsa dessa etniska/religiösa skiljelinjer. Nationalism i dess mest radikala form, exkluderande och inhuman. Att de själva säger sig sätta fokus på kulturella skillnader mer än etniska/religiösa är bara en omskrivning av den rasism det handlar om.

Detta samband började stå klart för mig efter det ”näthat” jag fått utstå på grund av mitt arbete med att rädda flyktingar från att drunkna i Medelhavets vågor. Jag skriver näthat inom citationstecken då det endast var ett fåtal individer som bemödade sig att kontakta mig och då dessa påhopp nu har upphört. Men efter fruktlösa försök med att förklara skillnaden mellan smugglare och räddare insåg jag att det för dessa individer var den himmelsvida skillnaden irrelevant. Att jag var förrädare för den europeiska saken, som en av dem gjorde gällande, grundade sig helt enkelt i att jag orenade den europeiska nationen (finns det något sådant?) och med det riskerade dess framtid. Att en av dessa hatare dessutom var israel och försökte göra gällande att hans land var ockuperat av araber och att vi skulle gå samma väg på grund av människor som mig gjorde situationen än mer bisarr. Min första tanke var att det här inte var något annat än genuina dumskallar, men utgår man från en ideologi som grundar sig på etnisk och religiös enhetlighet, eller renhet, finns där trots allt en logik hur främmande och skrämmande den än är.

Denna nya högern kallar sig den identitära rörelsen. Wikipedia, som inte alltid är en helt tillförlitlig källa men ändå kan ge en viss fingervisning, förkunnar att ”rörelsen fäster stor vikt vid identitetspolitik och folkets gemensamma arv”. Den meningen kunde lika gärna vara tagen ur SD:s partiprogram. Vidare förkunnar Wikipedia att ”Identitära grupperingar kallar sig ibland för etnopluralister eller etnodifferentialister”, och att gränsdragningar skall dras mellan kulturer istället för som de mer traditionella yttersta högergrupperna hävdar, mellan nationer. Här finner vi svaret på det nya fenomenet om en europeisk, eller icke nationsbunden, nationalism. Gemensamt är dock att de förstorar upp ett förställt hot från individer med annat kulturarv i bagaget och som också rättfärdigar den öppna avsky de visar för dessa individer och även det våld de många gånger tar till. Detta har de dessutom gemensamt med sionismen så som den ser ut i det israeliska samhället där målet helt uppenbart är en etnisk ren stat, en oförställd avsky mot ”orena” och det våld som begås mot detta upplevda hot ”orena” människor utger. Att vi i Europa eller USA inte ser detta våld från vår militär eller myndigheternas sida mot människor som härstammat från en annan kultur, husdemoleringar och ett alltmer tydligt apartheidsystem beror helt enkelt på att dessa alternativa högergrupper inte är i styrande politisk ställning. Inte ännu.

Génération Identitaire (GI) kallar sig en tongivande grupp av etnopluralister, eller Generation Identity/Identitarian på engelska. I skrivande stund är det inte mycket de har publicerat på sin hemsida men det är tydligt att de utmålar såväl utomeuropeiska migranter såväl som de som inte stödjer deras sak som ett stort hot mot Europa, så stort att de ser det inte bara som legitimt utan också deras plikt att med våldsamma aktioner agera för att, som de gärna upprepar, rädda alternativt försvara Europa. Vilket är intressant när vi ser hur sionister i Israel såväl som proisraeliska grupperingar runt om i världen ständigt hävdar att Israels existens är hotat och att de måste agera med våld för att säkra dess fortlevnad. Går man in på GI:s webshop finner man T-tröjor från Defend Europe. Denna koppling är intressant. Det är en grupp som lyckats samla ihop pengar för att chartra en båt, C-Star, som de sa sig använda för att avslöja de NGO:s som räddar flyktingar från att drunkna i medelhavets vågor. Jag har haft anledning att följa dem noga en tid då jag själv är engagerad i en av dessa NGO:s de anklagar för att i själva verket vara människosmugglare. Att de aldrig kunde avslöja något då deras konspirationsteorier saknade all verklighetsförankring spelade dem ingen roll, de pumpade ständigt ut rena lögner på sociala media vilket givetvis stärkte människor på den yttersta högerkanten i tron att de måste agera våldsamt för att rädda/försvara Europa, att etablerad media är del i denna konspiration att förgöra Europa tillsammans med ledande politiker från alla färger utom deras egna.

Med denna logik baserat på rädslor och en inhuman och främlingsfientlig ideologi är det inte alls märkligt att den yttersta högern gärna lierar sig med sionister och tvärtom, eller att jag personligen på nätet fick utstå spott och spe från en israelisk-sionistisk individ för mitt engagemang med att rädda båtflyktingar, då de i grunden har samma synsätt på nationsbyggande. Och det är här svaret står att finna i gåtan varför grupperingar på den yttersta högerkanten har tonat ner sitt hat mot judar och istället lyfter fram muslimer i allmänhet och islam i synnerhet som den stora fienden. Det är deras dröm om fysiska och ogenomträngliga gränser mellan kulturer som är den gemensamma nämnaren, en dröm de båda medelst våld är beredda att förverkliga. Och medan dessa idéer sprider sig och förankras inom delar av civilsamhället ökas också acceptansen för Israels agerande gentemot palestinierna och de mänskliga rättigheterna.

Trump. Så heter han, USA:s 45:e president. Är det han som kommer att lägga grunden för en ny världsordning, en trumpifiering av världspolitiken? Det finns en hel del som tyder på det, tecken som oroar. Om vi skall analysera honom, hans uttalanden och löften ser vi en man som föraktar de svaga och uppfattar starkare aktörer på den internationella arenan som hot och som därför måste isoleras, misskrediteras och förlöjligas, med en politik som den som Machiavelli förespråkade. Det är den starkes rätt som gäller, inget annat. Inget globalt samarbete som inte främst gynnar honom själv eller det USA han tror sig representera. Fattiga är fattiga därför att de inte förtjänar något annat. EU är för stark politisk aktör på den internationella arenan och skall därför söndras. Kina för stark ekonomisk makt och skall därför utestängas från den amerikanska marknaden. FN, som den goda moralpredikaren, måste förringas. Skyll all ont på dem som har svagast röster. Söndra och härska. Konflikter på andra håll är bra om det försvagar regionen som sådan. Så länge de inte spiller över på amerikansk mark eller intressen.

Det är lätt att avfärda honom som en maktgalen mobbare, att avfärda de amerikanska väljarna som oupplysta eller ignoranta. Att rycka på axlarna och tro att allt kommer att ordna sig när hans tid som president är över. Allt för lätt. Det ligger en fara i det. Vi har andra aktörer, nationella såväl som internationella, som ser sin chans att fullt ut bedriva en politik som inte är förenligt med internationella normer eller lagar, aktörer som redan tidigare förkastat de mänskliga rättigheterna men som nu kan göra så i större skala och utan risk från fördömanden från den enda kvarvarande supermakten. För att de ges rätt att göra så i kraft av sin styrka. Företag som kan bortse från besvärande och fördyrande uppföranderegler, fackföreningar och miljökrav. Nationella ledare som kan vinna än fler poäng på populism, rasism och rädsla så som Trump själv har gjort och fortfarande gör. Nationer som ohämmat kan ägna sig åt etnisk rensning. Vem skall fördöma Burma för dess behandling av den muslimska minoriteten? Stoppa Saudiarabien från att fortsätta bomba i Jemen? Vad skall stoppa Israel för dess brott mot Genèvekonventionen, hindra dess fortsatta och expanderande kolonisation? Representanter för dess högerregering under Benjamin Netanyahu har redan välkomnat det kommande skiftet i världsordningen, och det är inte svårt att förstå varför. Och efter ett sådant radikalt skifte, hur vrider man klockan tillbaka efter Trumps mandatperiod? Går det ens?

Det behöver inte bli så här även om det är nödvändigt att vara medveten om faran. Det är sällan utvecklingen går i spikrakt håll baserat på hur det startar. Det kan också, eller istället, innebära att USA:s hegemoni, eller dominans om ni så vill, bryts så som vi känner den. Det kan bli en värld som går mot kaos och anarki där det är den starkes rätt som gäller, visst. Men det kan också resultera i en världsordning baserat på regionalism eller där institutioner som FN blir ett överstatligt organ istället för mellanstatligt och där USA har isolerat bort sig självt från något egentligt maktinflytande. Det enda vi vet är att framtiden är osäker, där de internationella värderingarna som just mänskliga rättigheter inte längre är självklara. Och det är just osäkerhet som den globala, ekonomiska marknaden skyr. De vill ha stabila och förutsägbara politiska system, de vill kunna planera för framtida investeringar. Och det är kanske just dessa aktörer som till sist kommer att bli Trumps hämsko för hur han vill styra, och omdana, politiken. Just samma aktörer han tror sig representera.

Patrik Kronqvist försöker i en ledare i Expressen den 16/9-2016 under rubriken Teorierna är viktigare än kvinnorna för V flytta fokus från Israels snart tio år långa blockad av Gazaremsan och vad den förorsakar människorna där till Hamas styre. Grunden till artikeln är de båtar med enbart kvinnor ombord som i skrivande stund stävar mot Gaza för att utmana Israels blockad.

Patrik har all rätt att kritisera Hamas styre. Han har rätt att kritisera vilket politiskt styre han vill. Men om han vill behålla sin trovärdighet måste kritiken vara berättigad, med andra ord, man måste hålla sig till sanningen. Annars faller hela argumentationen och den kritik som ändå kan vara berättigad smulas sönder. Vad han tar upp som exempel på det kvinnoförtryck han säger Hamas utövar skriver han att kvinnorna tvingas bära slöja på universiteten. Vad den gode Patrik inte nämner är att de kristna palestinska kvinnorna inte bär slöja. Om han ändå hade valt att skriva att kvinnorna i Gaza inte tillåts cykla så hade hans kritik av Hamas styre varit mer berättigad. Att där är väldigt sällsynt med cyklar i Gaza och därmed att nästan ingen cyklar är en helt annan diskussion. Men det kanske hade varit oönskat av honom att visa på att där faktiskt lever kristna sida vid sida med muslimer. Lever ihop, äter ihop, arbetar ihop och dör ihop. De israeliska bomberna gör som bekant ingen skillnad på trostillhörighet.

Men detta är endast en teknik av Patrik Kronqvist att flytta fokus, och han gör det bra. Det han försöker förmå läsaren till är att förenas med honom i kritiken av vänsterns solidaritet med de palestinska kvinnorna genom att flytta fokus från det israeliska förtrycket. Och som i ett slag trollar han skickligt bort flera för honom oangenäma detaljer. Såsom att kvinnobåtsprojektet inte alls är något vänsterprojekt. Att det inte enbart är Ship to Gaza, en av initiativtagarna, som kräver ett omedelbart hävande av blockaden utan att de är i gott sällskap; FN, EU, vår regering, Världsbanken, IMF, Röda Korset och i princip alla de hjälporganisationer som verkar i Gaza kräver det samma. Dessutom, vilket är det viktigaste här, är det hart närt omöjligt att stävja något inre förtryck så länge som där finns ett yttre. Ockupationen och kolonisationen av palestinskt territorium har pågått i 50 år, ett halvt sekel, i strid med Folkrätten. Hamas har varit det styrande organet i Gaza i tio år. Det är svårt att hävda att det israeliska förtrycket är nödd tvunget på grund av Hamas, snarare att Hamas är en konsekvens av det förtryck Israel utövar på den palestinska befolkningen. Se till Suffragettrörelsen i dåtidens England. De fick stå tillbaka under världskriget för att åter ta fart efter krigsslutet. Det är ett slående exempel på att det yttre våldet måste stävjas innan det går att stävja det inre. Det här känner säkerligen Patrik till, men det hör inte till saken. Vad som hör till saken är att han vill ta bort fokus på Israels våld, helt enkelt att han önskar att det skall fortgå medan hans läsare riktar sina blickar åt annat håll. Som att kvinnorna tvingas bära slöjor.

 

Av de cirka 65 miljoner flyktingar som finns världen över idag har drygt en miljon lyckats ta sig till Europa under de senaste åren. Detta definierar vi européer som en katastrof. Inte de 65 miljoner flyktingarna och deras situation utan den del som tagit sig hit och den befarade konsekvens det kommer att föra med sig på våra samhällen. Våra samhällen är underförstått till för oss som redan finns här och våra efterkommande, inga andra. Detta är det grundläggande i varför en statsledare som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan kan ställa krav på EU för att agera gränspolis och kräva en hiskelig ekonomisk ersättning för detta flyktingavtal, 60 miljarder kronor. 60 miljarder motsvarar Sveriges utgifter 2015 för Hälso- och sjukvård borträknat social omsorg, studiestöd, allmän miljö- och naturvård och internationell samverkan där freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, bidrag till fredsforskningsinstitutet SIPRI och insatser rörande säkerhetspolitik ingår.

Men vad vi i Europa försöker göra är att få bukt med symtomen utan att ägna sjukdomen en tanke, för att begagna läkartermer. Så länge det pågår krig, så länge det sker systematiska övergrepp på de mänskliga rättigheterna, så länge det utövas terror mot civilbefolkningar och så länge det finns globala orättvisor kommer människor att tvingas på flykt. Krig, terror, systematiska övergrepp på de mänskliga rättigheterna och globala orättvisor är sjukdomarna vi måste bekämpa om vi vill få bukt med de symtom som så många individer och ledare är så rädda för, individer och ledare som vanligtvis agerar rationellt utifrån sina ideologiska ställningstaganden plötsligt uppvisar en påfallande obefogad rädsla och brist på humanism när det gäller människor som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll vilka kostsamma flyktingavtal vi tecknar, hur höga murar vi reser eller hur långa taggtrådsstängsel vi drar, det råder inte bot mot någonting. För minns att ingen mor skulle riskera sina barns liv i Medelhavets vågor om det inte vore för att havet trots allt är säkrare än det land de flyr ifrån.

De flyktingar som befinner sig i Turkiet har gett Erdogan ett ypperligt förhandlingsövertag gentemot EU och en källa till utpressning. Detta kan dock bara vara början, och de flyktingar som trots allt lyckats ta sig till Europa en rännil om vad som komma skall. Gaza, den palestinska enklaven som sedan tio år tillbaka legat i Israelisk blockad, är hem för 1,8 miljoner människor. Människor vars liv och framtid helt ligger i den Israeliska statens händer. Enligt en rapport från FN-organet UNRWA riskerar hela Gaza vara omöjligt att leva i efter 2020 som en direkt konsekvens av israels politik, dess våld och systematiska övergrepp på de mänskliga rättigheterna. 1,8 miljoner människor som kommer att tvingas fly. Men vart skall de fly? Ja, Israel lär inte släppa in dem innanför sina gränser var de nu än finns, inte heller den egyptiske presidenten general Sisi lär öppna Egypten för de människor vars existens han vunnit inrikespolitiska poäng gentemot. Då återstår Europa. 1,8 miljoner människor inneslutna i vad som med rätta kallas världens största utomhusfängelse som, när situationen har blivit vad UNRWA befarar, när som helst kan släppas iväg mot Europas stränder av Israel. Bara ett hot av Israel att göra så skulle tysta vilken form av protest mot dess ockupationspolitik som helst, dess kolonisation, dess övergrepp på de mänskliga rättigheterna, dess åsidosättande av lag, heder och moral.

Det är inte bara palestinier som får betala priset för denna cyniska utpressningspolitik om inte EU agerar snabbt och resolut för att tvinga Israel att upphöra med sin ockupations- och kolonisationspolitik och att häva blockaden av Gaza medan tid är, tid att bygga upp den sönderbombade infrastrukturen och tillåta palestinierna att bruka sina odlingsmarker, fiska i sina vatten, tillåtas exportera, tillåtas bygga upp sin ekonomi. Även Folkrätten, själva ryggraden i relationen mellan nationer, kommer att lida oreparabel skada och öppna för andra stater, demokratiska eller ej, att agera folkrättsvidrigt. Folkrätten kommer att mista sin legitimitet, och stater i väst, alltså bland andra vi, kommer att förlora sin kredibilitet som försvarare av dessa fri- och rättigheter. Det är alltså mycket som står på spel, och medan tiden går och våra ledare tillåter Israel fortsätta med sina brott – ja, EU har de politiska verktygen att snabbt tvinga Israel att agera i enlighet med Folkrätten – hamnar vi allt djupare ner i fällan. Allt eftersom tiden går blir palestiniernas lidande allt svårare, vår skuld för att vi inte agerar allt större, Israels trumf allt mer uppenbar medan EUs hand av Svarte Petter synligt för alla och envar.

 

Siewert Öholm slirar betänkligt på sanningen på ledarsidan i tidningen Världen idag den 31/8-16 under rubriken "Manipulerande när SR skildrar Israel". Var Kristdemokraten står när det gäller Israels övergrepp på de Mänskliga rättigheterna har han aldrig hymlat med, men att tycka saker, hur horribla de än kan anses vara, är inte detsamma som att medvetet presentera vad vi kan förmoda påhittade uppgifter som fakta. Och man kan fråga sig hur en kristen tidning som Dagen, om den vill framhålla sig som en trovärdig tidning, så okritiskt kan publicera ett sådant falskt material. Om det inte är för att de liksom den gode Siewert vill förleda läsaren. Det vore också intressant att få veta vad Kristdemokraternas partiledning anser om Siewerts ogrundade påståenden, men det lär vi aldrig få veta.

Vad Siewert Öholm bland annat försöker få läsaren att tro är att "Sanningen var att Hamas med syster­terrorister avfyrat mer än 10 000 raketer och hemmagjorda bomber över israel under kort tid. Staden Sderot i södra Israel var särskilt utsatt. Skolundervisningen där fick flyttas till bombsäkra bunkrar och gatorna var folktomma."​

​D​et är tiden före det senaste kriget Siewert refererar till. Men ​​låt oss gå in på Shin Bets, alltså den Israeliska säkerhetstjänstens, hemsida, och se lite närmare på statistiken. Den säger att 204 raketer avfyrades från Gaza mot Israel under de sex månader som försiggick det Israeliska militära övergreppet Operation Protective Edge. Vad Siewert menar med "under kort tid" vet förstås bara han själv, men att det skulle vara mer än sex månader ter sig knappast troligt, dock kan vi konstatera att hans siffror på långt över 10.000 inte har någon som helst verklighetsanknytning. Nu nämner Siewert visserligen också "hemmagjorda bomber" i denna siffra, men även dem finns det statistik på. Den visar på 13 stycken.

Vidare påstår denne Kristdemokrat att Israels försvårandet av import av byggmaterial är en propagandamyt. Märkligt påstående när inte ens Israel själv försöker bestrida detta. Vem som istället försöker så myter förstår vi när vi läser vidare i hans text. Som att det skulle vara en propagandamyt att Israel med sin förda politik skapar arbetslöshet. Det är tack vare Israels exportblockad - cirka sex procent av vad som tilläts exporteras från Gaza innan blockaden inleddes 2007 tillåst idag att exporteras - som exportindustrin har slagits i spillror och en starkt bidragande orsak till att arbetslösheten idag är över 40 procent. Och han fortsätter med att vattenbristen är en Hamasmyt. Enligt en FN-rapport är 90 % av allt vatten otjänligt för konsumtion, inte bara som en konsekvens av inträngande havsvatten utan också av det sönderbombade avloppssystemet vars vatten tränger in i färskvattensystemet. FN-organet UNRWA befarar att, om Israels blockad får bestå, kommer Gaza vara omöjligt att leva i 2020. Det här är ingen myt, det är skrämmande siffror framtagna av FN och något hela världen bör ta på största allvar, oavsett vad Siewert Öholm tycker.

Vilken bild av situationen denne man vill förmedla är inte svår att förstå. Det är väl därför, kan vi förmoda, som han väljer att inte nämna det våld Israel utövar på denna instängda befolkning. Att det endast tog två dagar efter krigsslutet 2014 innan de första israeliska bulldozrarna åter rullade in över gränsen för att förstöra åkermark. Att de kort efter det åter började attackera de palestinska fiskarna. Och detta utan att det avfyrats någonting från Gaza vare sig före eller under den närmaste tiden efter dessa brott mot eldupphöravtalet. Och när det gäller Israels våldet mot fiskarna; enbart under 2015 besköts de vid 139 tillfällen. På sina egna fiskevatten. Till det kommer andra former av våld mot dem, som beskjutning med vattenkanoner, de har nu börjat att även spruta skunkvatten över dem vilket har till följd att fångsten inte går att sälja, arrestering av fiskare, konfiskering av båtar, kapning av redskap mm. Hur Siewert anser att denna yrkesgrupp kan vara ett hot mot staten Israels existens skulle vara intressant att få ta del av.

Vi kan konstatera att Siewert inte kan eller vill förstå, eller vill att andra skall förstå, att det inte är israelerna som är förnekade sina Mänskliga rättigheterna utan att det är Israel som förnekar andra dessa fri- och rättigheter. Att det inte är israelerna som är förnekade rätten till ett land utan att det är Israel som förnekar andra denna rätt. Att det inte är de israeliska barnen som förnekas en framtid utan att det är Israel som förnekar andras barn en framtid. Hur detta går ihop med Siewerts kristna tro vet endast han själv.

Minns ni sagan Kejsarens nya kläder? Hur han stod avklädd inför alla men kunde inte förstå det själv? Nedanstående debatt mellan Ewa Jonsson (KD) och Ship to Gazas mediesamordnare Staffan Granér klär av Ewa in på bara mässingen, ändå fortsätter hon att blotta sig, uppenbarligen oförmögen att inse det. Det är de tre länkarna nedan med förstorad rubrik.

Men låt mig gå in lite mer i vad kristdemokraten och ledamoten av kommunfullmäktige i Jönköping, Ewa Jonsson, påstår. Och, vad vi kan förmoda, medvetet väljer att inte ta upp. Vi börjar med fisket där hon påstår att det mycket väl går att fiska utanför Gaza dock med restriktioner. Enligt Oslo-avtalet från 1993 gavs de palestinska fiskarna rätt att bedriva sitt yrke ut till 20 sjömil från sin egen kust. Det är egentligen en inskränkning från internationell rätt. Man skall kunna fiska ut till 20 sjömil FRÅN någon annan nations kust, men detta är vad man har gått med på. Ändå tillåter inte den israeliska militären denna avtalade rättighet, utan har succesivt skurit ner denna gräns för att tidvis ligga endast tre sjömil från Gazas kust, alltså ungefär 5,5 kilometer. Endast några dagar innan det militära angreppet Operation Protective Edge 2014 skars denna gräns ånyo ner från sex till tre sjömil, för att efter krigsslutet, som ett tecken på Israels goda vilja, utökas (!) till sex sjömil. Som Ewa mycket riktigt påstår gjordes senare ytterligare en lättnad, men enbart längs delar av kusten, så att fiskarna kunde bedriva sitt yrke nio sjömil från kusten. Men den utökning var endast tillfällig som Ewa glömde nämna, dessutom attackerades fiskare redan första dagen inom det området. Faktum är att dessa unilateralt satta gränser inte ens har någon relevans för den israeliska militären som på mer eller mindre daglig basis attackerar de palestinska fiskarna. På sina egna vatten. Enbart under 2015 besköts fiskarna vid 139 tillfällen. Till det kommer andra attacker såsom beskjutning med vattenkanoner, kapning av redskap och båtar, och arresteringar av fiskare. Som en direkt konsekvens av Israels militära våld, och restriktioner som Ewa definierar det, har de registrerade fiskarna minskat från 10 000 till idag runt 3 500, och från att en gång har kunnat exportera sitt överskott tvingas man idag importera fryst fisk, från eller via samma nation som militära medel ser till att fiskarna inte kan försörja sig själva eller de sina. Och som vem som helst förstår, fiskarna innebär inget hot mot staten Israel, oavsett om de kan använda sitt vatten oinskränkt eller inte. Till saken hör att det är väldigt långgrunt och för att kunna bedriva något mer lönsamt fiske behöver de komma ut till reven som ligger 10-11 sjömil ut. Och hur vet jag nu allt detta? Jag var där, jag har varit med ut på båtar, jag har själv karvat efter israeliska kulor i båtars skrov.

Ewa valde att inte bemöta Staffan Granérs påståenden om våld mot jordbrukarna vilket är förståeligt. Säkerligen känner hon till att den så kallade buffertzonen strider mot folkrätten. Vill Israel upprätta en buffertzon får man göra det på sin sida av gränsen, man kan inte ta ett annat folks territorium i anspråk till detta. Och inte nog med det, i mellandagarna (2015-2016) kom rapporter om att Israel låtit flygbespruta palestinsk åkermark med växtgifter, någon man också bekräftat. Man kör också in med bulldozers och stridsvagnar och förstör åkermark, man har skövlat alla olivträd och andra fruktträd på ett par-tre hundra meters avstånd från gränsen, raserat växthus och konstbevattningsanläggningar, och det händer att åkrar sätts i brand strax innan skörd. Jag kan nämna att det endast tog två dagar efter det senaste krigsslutet innan de första bulldozrarna återigen rullade in över gränsen. Utan att det varken hade försiggåtts av raketbeskjutning eller att där kom någon raketbeskjutning efteråt. Att arbeta på åkrar i närheten av buffertzonen är förenat med livsfara, det skjuts regelbundet från soldater på andra sidan gränsen, från fjärrmanövrerade vakttorn och från bepansrade fordon. Mot jordbrukare. Som sår och många gånger också skördar för hand. Jag var som sagt där. Och Ewa, att skjuta mot civila är ett krigsbrott.

Vi går över till hennes rader om ”regn” av raketer. Jag försvarar det inte. Jag försvarar inte våld över huvud taget. Men att kalla det regn är att vara lite väl oförsiktig med sanningen. Och under de femton år av raketbeskjutningar har ca 30 israeler fått sätta livet till. Det är 30 människors liv för många som gått till spillo. Men det är på sin plats att göra vissa jämförelser. Bara under det senaste kriget dödades fler än 2 200 palestinier, varav över 500 barn. Jag slutar där. Jämförelser av det här slaget är smaklöst. Men påståendet om det terrorstämplade Hamas våld och svaret från Israel belyser något annat. Här har vi ett valt styre som suttit vid makten sedan 2007. Israels ockupation av palestinskt territorium har pågått i ett halvt sekel, 50 år. Att påstå att Israels våld är ett måste för att försvara sig mot Hamas är i det ljuset märkligt. Snarare är Hamas en konsekvens av Israels våld, dess ockupation och kolonisation. Fler än 600 000 israeler bor idag på ockuperat territorium i strid med folkrätten. Må så vara att Gaza numera är tomt på israeler, men det förändrar ingenting. Gaza är en del av Palestina.

Jag har svårt att tro att kännaren av konflikten tillika kristdemokraten Ewa Jonsson inte skulle känna till detta. Snarare är det som så att hon önskar att andra inte får vetskap om detta. Den förhoppning om fred hon talar om kan inte vara något annat än en fullständig, och folkrättsvidrig, annektering av hela Palestina, med hela den palestinska befolkningen underkastade det israeliska styret och utan någon som helst form av självständighetssträvan. Vad vi också kan konstatera är att Ewa, hur mycket kristdemokrat hon än är, inte är någon vän av de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionen eller folkrätten. Men det är väl därför hon gör sitt yttersta att svartmåla organisationer vars mål är att upprätthålla värdet av dessa fri- och rättigheter. Som Ship to Gaza.

 

 

 

•  

Ship to Gaza är inte svaret

Debattartiklar (2016-07-15) Vill Ship to Gaza stödja och hjälpa befolkningen i Gaza på...

•  

Fullt utvecklad rasism i Israel

Debattartiklar (2016-07-16) Ett system av murar och stängsel, militärposteringar, och...

• replik: Hur okunnig får man vara om Israel?

Debattartiklar (2016-07-19) Israel är Mellanösterns enda demokrati, skriver Olof Amkoff i...

•  

replik: Israeliska palestinier är inte diskriminerade

Debattartiklar (2016-07-19) Ingenstans nämns att palestinierna som bor i Västbanken och...

• replik: Gaza måste få framtidstro

Debattartiklar (2016-07-19) FN har i en rapport från förra året konstaterat att Gaza...

• replik: Rasistiska anklagelser om rasism

Debattartiklar (2016-07-20) Här blir Gunnar Olofssons text direkt obehaglig; han bygger...

• replik: Blockaden beror på raketerna

Debattartiklar (2016-07-20) Den dag raketer slutar regna över Israel och annan terror...

• replik: Gaza ett hot mot Israel

Debattartiklar (2016-07-22) Vad Staffan Granér, och i förlängningen Ship to Gaza inte har...